Det ska bli bra lovar de och sticker in en nål i armen. Det ska bli bra. De pratar inte om någon framtid, allt handlar om att vända in och ut på min kropp som den är just nu. Så känns det och tystnad blir mitt försvar. De milda rösterna vet ingenting.

Beröringen kom lite för snabbt, kanske precis en vecka för tidigt, kanske två. Jag tappade greppet om allt. Jag är ingen sorlig människa jag behöver bara någonting att stå på. Alla behöver någonting att stå på. Trycka ifrån med fötterna för att komma någon annanstans i livet. Jag kan inte längre styra över en allt för ojämn puls och jag kommer ingenstans.




I sthlm höll familjen om mig utan att jag behövde förklara någonting. Pappa bara sa att ibland går man sönder, och om det fanns plåster för själen skulle han ge mig ett. Tejpa och se till att det blev bra. Jag var bara liten och sa ingenting. Mina jobbiga minnesbilder lämnas ifred, de tillhör en annan värld och den är inte här.

De säger att jag ska göra saker som jag brukade tycka om och jag knäpper något kort med kameran. Det känns inte i fingrarna som det borde, bilderna blir fula och jag blir som ett litet barn som inte får sin vilja igenom. (Är det, det här som ska hålla mig vid liv?) Gnäller och blir arg för att inte visa hur ont det gör i mig. Jag var så säker på vad jag ville, nu vet jag ingenting och

dagarma tävlar i meningslöshet.




Postort: Göteborg

Hanna och Lisa besökte mig en fredagskväll. Vi åt alldeles för mycket godis och skrattade. Det kändes overkligt på ett sätt jag inte kan förklara. Lördagskvällen spenderade jag tillsammans med människor jag nyss lärt känna och jag var glad i flera timmar.

Sen kom en natt, en mogon och en eftermiddag som högg till hårdare än någonsin. 






Om du bara hittar tillbaka till dig själv så kommer det ordna sig är vad de säger till mig. Men orden är lika trovärdiga  som Kristians när han påstår att han är nykterist med en cider i vardera hand. Jag vet hur orättvis jag är mot de som tycker om mig, jag vet hur orättvist det är de dar när jag inte ens orkar lämna sängen.

Jag hör hur de pratar om platser jag aldrig sett.

Mitt hjärtas postort: Ingenstans



Och jag tänker på min frida, min Självmordsblond. Hon är en utav de starkaste människor jag vet. Jag tänker på hennes hjärta och viskar "kan du, kan jag". men jag vet inte om det är sant.

Jag har lärt mig se vad som gör mest ont och med en trubbig penna skriver jag ned en bit ur en av de bästa pjäser jag hört talas om av Sarah Kane:




Jag vill bara skrika, vill dansa i dina lögner om att jag var bra. Jag vill vara

vacker

duktig

tillräcklig




 

Nyår:

Jag vaknar mitt på dagen av ett sms från en vän. Vi bestämmer att vi ska ses under kvällen och jag ställer mig vid fönstret. En lastbil kör förbi så att fönsterbrädan skakar till. Jag sveper in mig i ett täcke och kliver ut på balkongen, där jag sätter mig i en fåtölj och somnar om igen. Min kropp är iskall när jag vaknar igen.

Jag tinar min kropp med te och ytterligare ett täcke. Ringer och smsar till fina människor och det är ungefär vad jag hinner med innan jag går mot spårvagnen. Jag kliver på 7:an mot frölunda och hälsar på människor jag inte träffat förr. Från frölunda torg tar vi en taxi.

Nyår blir till av vin och nya löften om bättre år tar form.






De tre till fyra första dagarna på året spenderar jag tillsammans med någon som gör verkligheten vacker. Hans ärlighet kanske är det finaste jag sett och jag vill berätta mer om mig själv än jag någonsin berättat för någon. Hans frågor blir aldrig jobbiga och jag vill berätta allt från början till slut, ge svar som om jag skriver en bok på hans hud.


ändå säger jag ingenting


kanske skrattar jag bara bort hans nyfikenhet


kanske döljer jag mitt ansikte i hans nacke 


nu vet jag att det finns saker jag aldrig kommer säga


inte till honom, inte till någon





4:e januari kramar jag honom hejdå och åker till sthlm där jag några dagar senare träffar mina molntussar.

Vi sitter i mitt gamla rum då Maria räcker fram en present till mig, jag öppnar paketet ganska snabbt och där finns kärlekste (med hjärtan av socker) och dockor som sak bota oro. Hon får mig att känna mig bra. Maria berättar sedan om allt som hänt i sthlm och Sofia berättar en del om Linköping. Under ett par timmar gör vi inget annat än kramas och pratar.





En kväll, samma vecka:
Jag plockar fram en sax och river bort minst 20 centimeter av mitt hår i jakt på förändring. Kanske var det en önskan om våren innan sommaren 07. Sen lyssnar jag på Det Är Så Jag Säger Det skivan tills jag gråter av ohanterbara känslor.




15:e - 21:a januari, jag blir lurad av ärlighet och mer sårad än jag blivit förr.

Nu vet jag att snällhet kan skada ett hjärta mycket mer.


hej då.

Min kropp är fylld av polerade, avvaktande minor. En försiktig beröring skulle spränga mig i bitar (men ni vet hur bra jag är på att hålla tyst). Innanför trottoaren sträcker sig isbeklädda fasader. Ett vitt försvar. Döljer. Skyddar. På promenad och du rör dig som om sommaren aldrig lämnat dig. Just där viskar gryningen att vi överges igen

men det är okej