Jag pratade med min pappa och han frågade hur det var med mig. Jag tänkte efter och tryckte ihop allt jag kände till ett ord:

- Bra

och pappa säger:

- Du brukar svara ”sådär” eller ”okej”, betyder det att du faktiskt mår riktigt bra nu?

och ja det har varit fina dar, och det kändes ännu lite finare när han så enkelt och galant tolkade mitt tomma svar.  

:*

Rastlösheten har låst in sig i mig och jag lyckas inte hitta någon nyckel. I vanliga fall när känslorna behöver komma i balans skulle jag ha timlånga telefonsamtal med fina människor, men just nu är telefonen trasig och min bristande koncentrationsförmåga får yttra sig på annat vis.

Då vädret inte inspirerat till att ta långa promenader runt stans alla småhus har jag istället varit inomhus och dragit fram allting som går att dra fram.  Det har dock bara lett till fler känslor och en ännu starkare iver efter någon att ringa till, som när jag hittade mitt pandalinne som jag trodde försvunnit någonstans och fick lite ont i magen och ville ringa Maria. Tog fram kameran istället och nu får hon fyra små bilder av det som jag inte kunde berätta.



Avstånd känns längre
kanske till och med ohanterbara. 



Det sticker i fingrarna och jag vill ringa till Sofia och höra om studentlivet i Linköping. Hon skulle berätta om allt fint som hänt och om alla människor som hon träffat. Hon skulle skratta och fråga vad jag gör nu och jag skulle säga någonting som

- Jag tänker på sommar och hallon. Jag vill ha någonting med hallon

och hon skulle säga

- NÄR jag kommer till gbg kan vi äta hallon





 

Det spelar ingen roll att alla liv har samma slut. Det känns hårt ändå. Ett missat telefonsamtal hemifrån och jag ringde tillbaka. Pratade om menlösa ting och tillsist säger mamma "jag har något tråkigt att berätta"

och jag ville inte lyssna

Nu har hösten blivit verklighet som en påminnelse om att man måste låta sig bli slagen (ibland). Svartklädda människor och en doft av vattendränkt jord. Mörkt. Blött. En känsla av att allt tar längre tid. Jag känner mig mer vaken i drömmarna än i verkligheten för i drömmar ser man klart, i verkligheten finns bara dimmor och tveksamheter.




Det är ändå vackert hur höstmörkret bäddar för fina dagar. Dagar som kan spenderas på Bengans eller på ett café: 





Dagar som gör att höstens dysterhet känns behaglig. 




Höstens smak gör människor lite mer sentimentala och det blir viktigt att låsa om sitt hjärta. Det blir viktigt att hålla tyst för att inte tappa modet

och jag syr igen mina läppar.

Jag klär in mitt liv i framtidsplaner, men bakom alla sockerströdda drömmar döljer sig en känsla av otillräcklighet. Det känns som om tiden går för fort och som om förändring aldrig leder någonstans. Vaknar upp med samma känsla varje dag.

Varje andetag brusar likadant.






Jag köpte en tågbiljett till sthlm för att skynda på dessa modstulna dagar.
Väl på tåget kändes det lite bättre och väl i sthlm glömdes jobbiga tankar bort.




Jag kramade mina älskade, älskade, men dagarna exploderade och försvann.




Det känns som om jag har tappat bort mig helt. Som om jag inte vet vad jag vill längre.
Jag behöver en dröm att försvara. En väg bort härifrån. Egentligen vet jag redan att det bara handlar om att hitta de där fria vägarna för

alla vägar leder alltid bort.